Det finns nog ingen som får mig att känna mig så liten och hjälplös som du. När jag pratar med dig kippar jag efter andan. Kämpar för att få något sagt. Skriker för att jag vill bli hörd. Men du lyssnar aldrig. Istället du klipper av banden. Så nu gör jag det med. För ett tag. För att få ha en egen vilja. För att få något sagt. För att slippa bråken, ilskan och att ständigt vara ledsen. För frihet. Jag älskar dig, pappa. Men jag klarar inte mer. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar